Välkommen hit!
Detta är en blogg om hur allt ställdes på sin ända i mitt liv.
Om hur jag kämpar för att komma vidare och leva mitt liv.
Om hoppet och förtvivlan, den ständiga bergochdalbanan.
Allt det positiva i mitt liv som jag borde uppskatta.
Den fruktansvärda skuld känslan, känslan av att vara värdelös.
Räddslan att min relation med min man ska ta stryk av detta.
Alla mina val jag gjort ställs nu mot väggen och ifrågasätts.
Känslor av avensjuka, förtvivlan och hoppfullhet.
Detta är vägen mot mitt/vårt barn.
Till början kändes allt helt okej. Jag vet ju att de kan ta tid innan man lyckas bli gravid. Att man får försöka ett tag. Det var roligt, spännande och lite läskigt faktiskt att ta beslutet om att man vill skaffa barn tillsammans.
När man upptäcker att något är fel, mensen kommer aldrig och inte är man gravid heller.
Söker hjälp och upptäcker att man inte har någon ägglosning. Okej, men de var ju lugnt! Skulle ju få hjälp, det var ju bara äta tabletter så mensen kommer igång, sen hormon tabletter så får man ägglossning. Även om känslan av att inte kunna själv och kroppen strejkar inte är något man önskar kändes det okej.
Efter försöka försöket och massa undersökningar kunde man konstater att det inte blev någon ägglossning trots hormonerna. Sommaren var nära så fick ta en paus.
Under sommaren kunde jag koppla bort och njuta av livet. I augusti börja jag igen och fick större dos av hormonerna, mådde dåligt av hormonerna men kämpa på positiv om än trött. Det funka inte denna gången heller.....okej, men de löser sig snart det blir ju snart ett nytt försök. Det tredje försöket fick av brytas för fått en cysta av behandlingen. Det var så min kropp besvara detta. Nu blir de paus!
Det var då som den riktiga smärtan kom och tårarna inte kunde sluta rinna. Ilskan som koka i mig. Tankarna som snurra hur blir det nu. Även om chansen är stor att lyckats, hur blir livet utan barn? Jag kan inte föreställa mig ett liv utan barn? Alla mina livsval de sista året har utgått ifrån att jag/vi ska ha barn! Hur blir de nu?!
Vet att jag inte är ensam men vet också att många bär på detta ensam tillsammans med sin partner. Vet att de finns de som gått igenom ett långt helvete och att jag bara förmodligen bara är i början på min resa. Vilket kanske är de värsta.....hur länge måste jag vänta? När blir de vår tur?
